Ja, de flesta vet att jag skiljer mig. För dem som läser detta första gången, så har min skilsmässoprocess redan varit i gång sen januari. Innan det hade jag bara tänkt tanken ett par gånger under svåra stunder. Dock rasade hela min värld i januari då det blev ett fakta att jag levt i en illusion.
Jag och min blivande exmake spenderade 17 år tillsammans on-off, i vått och torrt kan man säga . Jag trodde inte att vår "resa" skulle sluta så här. Jag hade tänkt mig att vi ännu skulle vara tillsammans när vi är senila och gamla. Jag hade trott att jag hade det perfekta förhållande: en djup vänskap, partnerskap där allt delades. Jag trodde vi var öppna och raka i vår kommunikation. Så ja, det är klart att jag sörjer. Jag är en enorm romantiker, mera kär i mina egna ljusröda drömmar om ett fantastiskt parförhållande och familjeliv än i mig egen partner. Ledsen att jag så länge trott på att allt var bra, gått med ett skynke över ögonen och inte sett vad som hänt oss. Eller hur skulle man annars förklara min stora chock över att mitt äktenskap inte var det som jag trodde?
Jag har gått igenom en berg och dalbana av känslor det senaste månaderna. Jag har gråtit, skrikit, hatat, älskat, förlåtit, försonat och även varit känslokall och rationell. Varje dag som jag vaknar nyper jag mig, är det faktiskt sant det här? Jag är 34 år gammal, trebarns mamma och frånskild? Jag känner mig stundvis misslyckad, bitter och sårad så djupt att jag inte tror att jag kan resa mig mera. Men det gör jag av nån konstig anledning gång på gång.
Denna situation är för de involverade enormt tung. Jag sörjer över att vår familj går sönder. Lättare har det inte kännts när det funnits folk som öppet dömt och visat sitt misstycke med vårt beslut att skilja oss. Jag förstår inte hur ni tänker (om ni nu mot förmodan läser mitt inlägg här). Tror ni inte att man har redan tillräckligt med sorg och smärta i denna situation? Att en skilsmässa inte skulle vara tillräckligt plågsam och tragisk redan i sig. Jag behöver inte bära ännu er besvikelse, sorg och smärta - jag har min egen! Folk vill gärna ha detaljer om vem som gjort vad eller varför vi beslutat att gå åt två olika håll. Dock anser jag att vi inte behöver berätta mer än vad vi vill. Vi har tre smarta barn som hör och ser allt. Att öppet prata om detaljer gällande vårt äktenskap sårar endast det oskyldiga d.v.s våra barn.
Trots att jag är ilsken och enormt arg stundvis, kanske mest på mig själv och min egen naivitet, så har jag inget annat än tacksamhet för de 17 åren som jag haft med mitt ex. Tillsammans med honom har jag fått tre barn, upplevt både kärlek och trygghet, och haft ett bra liv. Jag ångrar inte dessa 17 år, utan de har slipat mig till den person jag är idag. Och jag vet att även dessa svåra månader har gjort att jag hittat mig själv på nytt, fått insikter om mig själv och utvecklats som människa enormt mycket. Det är klart att jag suttit nätter vaken och funderat vad jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade chansen. I all ärlighet vet jag inte vad jag skulle ha gjort annorlunda. Jag gjorde mitt bästa och kan inget mer. Vid nåt skede så släpper man allt, slutar sörja och går vidare. Vilket jag gör nu, efter att ha sörjt i 5 månader! Jag förtjänar att känna lyckokänslor och harmoni i mitt liv, har nu fokus på framtiden och på mina fantastiska barn.
.JPG)
